perlun.eu.org · Om bloggen · Select language / Välj språk

Pastor Ulf börjar blogga igen

Upptäckte en rolig sak från pastor Ulf Ekman nyligen (jo, jag kallar honom fortfarande så även fast han på pappret inte längre är pastor. Hedras den som hedras bör. :) Han har börjat blogga igen. Det tycker jag känns kul! Jag brukade läsa en hel del på hans blogg förut, när han brukade skriva mer regelbundet, men på senare år har det varit väldigt tyst därifrån

Nu verkar det dock vara slut med detta så det ska bli väldigt spännande och intressant att höra vad "nykatoliken" Ekman har att komma med. För egen del så är Ekman en av mina absolut största andliga ledare, det tänker jag inte sticka under stol med. Jag anser att han haft en väldigt viktig tjänst i att forma den moderna, väckelsekristna kyrkan i Sverige. En del kommer inte hålla med mig i det jag skriver nu, men för mig kan han räknas till denna skara:

Och nu under de senaste decennierna alltså pastor Ulf Ekman, som med ett enkelt, oförfärat budskap om livet i tro på Guds Ord och löften också spelat en mycket viktig roll inom kristenheten i Sverige. Märkligt nog tror jag dock att hans tjänst fått en ännu större betydelse utomlands än i Sverige, med tanke på Ryska inlandsmissionen och den oerhörda mängd församlingar som den gett upphov till.


Men nu har pastor Ulf gjort en av de största omvändelserna i Sveriges kyrkohistoria. Sällan tidigare har en andlig ledare gått ut och så tydligt tagit avstånd från vissa delar av det han tidigare stått för. Jag säger "vissa delar", eftersom denna bit är viktig. Det är inte frågan om att Ulf och Birgitta förkastar allt det som de stått för i 30 år. Självfallet inte. Men däremot har man vaknat upp till insikt om att allt man gjort inte varit bra — vilket jag tycker är mycket sunt. Man har också insett att man varit (medvetet eller omedvetet) delaktig i den fruktansvärda splittring som så plågat Kristi kropp genom århundradena.

Jag fick faktiskt se ett synligt tecken på denna splittring med egna ögon häromdagen. Vi var ute i en liten by på landsbygden, jag var ute och promenerade med barnvagnen. Då såg jag det så svart på vitt: På ena sidan av en parkering så låg den lilla baptistförsamlingens kyrkbyggnad. På andra sidan av parkeringen låg så den lutherska församlingens bönehus. Två hus, kanske 50-100 meters avstånd dem emellan. Två kyrkor i en liten by på drygt tusen invånare.

Detta grep mitt hjärta. Jag upplever en stor sorg över detta. Jag känner att detta är bara så fel. Herren Jesus har aldrig tänkt att vi ska hålla på och splittra upp Kristi Kropp på det sättet. Det är inte meningen att det ska vara "vi och dom". Istället säger ju Skriften så oerhört tydligt:

Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. (Ef 3:18-19)

För mig har detta "tilsammans med alla de heliga" verkligen gripit mig på sistone. Tillsammans med alla de heliga, i alla tider — alltifrån apostlarnas tidsålder ända till nu. Tillsammans med alla de heliga, i alla kyrkor och samfund.

Jag är rätt övertygad om att dagens samfundsväsende och protestantiskt inspirerade sekterism är en styggelse i Herrens ögon. Vi har ingen rätt att sitta och säga att "de som är med i kyrkan X eller rörelsen Y är sämre kristna än vi". Men vem säger så, kanske du frågar? Tja, det är absolut en tendens som har funnits, en sekteristisk tendens.

Jag delar pastor Ulf och Birgittas längtan om en större enighet inom Kyrkan. Jag delar också deras längtan att få uppleva vad Gud har gjort i de historiska kyrkorna under århundradena. Jag längtar efter att få "tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet" (av Kristi kärlek). Men mest av allt längtar jag att bli "helt uppfylld av all Guds fullhet"! Detta kan endast ske när jag helt och fullt börjar bejaka och acceptera mina syskon i tron, som befinner sig i andra kyrkor och rörelser, och när jag faktiskt även börjar fundera och överväga om det kanske är så att de har fått tag på en "skatt" som jag inte själv förfogar över — åtminstone inte ännu... :)


Epilog: Jag kände att jag överdrev lite grann i det jag skrev här ovanför, då jag talade om att det finns en protestantiskt inspirerad sekterism. Men en liten stund efter att jag skrivit ovanstående text började jag läsa det här gamla blogginlägget från Ulfs blogg ("Till försvar för Peter Kreeft"), och då även skumma igenom kommentarerna. Man blir bara så ledsen. Så här skriver en som kallar sig Anna:

Ulf nu har du gett oss bokförslag som vi karismatiska kristna helst inte läser. Vill du ge oss lite bra förslag på kristna böcker där inte någon katolik är inblandad. Både från Sverige och USA. (Och de får vara från vilket samfund som helst, men inte från det katolska)

Helt seriöst: vad är detta för en sjuk inställning egentligen? Att dissa en bok, och författare, enbart på grund av denne är katolik? Det där är ju en fruktansvärt fördomsfull inställning som kommer till tals i ovanstående kommentar.

Jag vill påstå att Ulf och Birgittas konvertering ter sig mer och mer rationell, mer och mer befogad. Det är direkt nödvändigt att någon "börja bygga broar" och kanske framförallt riva ner denna "Berlinmur" av skepsis och oförsonlighet som tyvärr tycks vara alldeles för vanlig i vårt protestantiska Sverige av idag...