Nu är väl upplägget på det här programmet någon form av ”humoristiskt” debattprogram. Men oj oj, det kändes nog verkligen oseriöst och löjligt får jag säga. ”Påklistrat” och töntigt på något vis. Varför behövde de förstöra en annars ganska intressant möjlighet till debatt mellan Monica Pensar-Granroth och Bjarne Kallis genom en märklig inramning och också kanske ett litet dåligt sätt att leda själva debatten av programledaren.

Det känns som att debatterna här i Finland på något sätt är mer ”röriga” än hemma i kära moder Svea. Mer att folk talar i munnen på varandra – jo, det görs ju i Sverige också ibland visserligen. Men det känns liksom mer ”hetsigt” på något sätt, även i mer seriösa debattprogram har det alltså känts på det sättet när jag kollat.

Vad man diskuterade? Frågan om homosexualitet som varit på tapeten här i Finland på grund av några uttalanden från Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen. Det är ganska intressant tycker jag, hur trenderna har kunnat svänga på det här sättet. Förr i tiden var nog homosexualitet ganska allmänt ansett som en psykisk sjukdom, och det var enligt lag straffbart att utföra homosexuella handlingar.

Nu har pendeln svängt över så att den som anser att homosexualitet är något onormalt och/eller sjukligt anses som väldigt extrem. Alltså precis raka motsatsen till vad man tyckte för kanske 50-100 år sedan.

Hur kommer man tänka en sisådär 50-100 år framåt i tiden kring detta? Fundera gärna på det en stund.

(Till sist vill jag bara säga att jag respekterar alla människors fria val och där inkluderas även rätten eller möjligheten att vara homosexuell. Däremot anser jag också att man har rätt att kritisera homosexualitet och även anse att det är ett sjukligt beteende, utan att för den skull på något vis ”hetsa” mot homosexuella personer eller så. Ett fritt land innebär att bägge dessa friheter står till vårt förfogande, och så måste det vara – annars är vi inte länge fria, utan förtryckta.)

Vad var det då Hägglund hade sagt som var så förskräckligt? Jo, han attackerade kulturvänstern. Huvaligen! Får man verkligen göra så i (S)verige? Tydligen inte, för reaktionen lät inte vänta på sig från denna tidning. Jag väljer här att börja med att publicera några citat från Hägglunds tal (dessa publicerades i Ekon som skrämmer-krönikan i en mer förkortad variant).

Men inte heller när jag vänder örat mot vänster hör jag mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.

Lite senare:

Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva.

De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.

Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta.

Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Att påstå dessa saker är tydligen i vårt politiskt korrekta (S)verige alltför framsynt. MarieLouise Samuelssons synnerligen ”genomtänkta” analys av Hägglunds tal avslutas med dessa stycken:

Men om Hägglund själv besatt den bildning han efterlyser skulle han känna igen sina resonemang från ett förflutet som förskräcker, då larm om kulturens förfall stämplade, exempelvis, Henrik Ibsen och Émile Zola som uttryck för dekadens.

Politiker som frestas att tala om ”folket” relaterat till kulturpolitik behöver en särskild skönlitterär kanon. På läslistan är Sebastian Haffners En tysk mans historia given, med Ingemar Karlssons och Arne Ruths Samhället som teater – estetik och politik i tredje riket som bredvidläsning.

Hägglunds egna ord kan fungera som fotnot. ”Att ”väcka debatt” har kommit att bli en branschursäkt för precis vilka billigheter som helst.

I klartext: jag känner mig träffad, du är nazist (eller har åtminstone totalitära tendenser) och därför behöver jag inte lyssna på dig.

Är inte detta ett fruktansvärt oseriöst sätt att bemöta en meningsmotståndare? Det tycker åtminstone jag. Det är ett klassiskt retoriskt trick som kallas för ”guilt by association”. Med andra ord: försök att på något sätt visa att din meningsmotståndare kan associeras med någon företeelse som är allmänt förknippad med något negativt, så slipper du bemöta de sakmässiga argumenten.

Jag tycker att Hägglund faktiskt har flera poänger i det han påpekar. Det är otvetydigt en snedvridning mot vänsterhållet bland våra svenska medier. Sedan får de kalla sig oberoende liberaler, oberoende socialdemokrater eller vad de nu vill. De är vänstervridna i sina värderingar i vilket fall som helst.

Det betyder: homosexualitet anses som något helt naturligt och oproblematiskt (och den som ifrågasätter detta problematiseras i gengäld), feminism anses som sunt och ett paradigm som inte får ifrågasättas (de könsrollsneutrala lekarna på förskolan är ju ett tydligt exempel på detta!). ”Den svenska modellen” lovprisas och USA (och Israel) svartmålas. Detta är vänsterpressen, sammanfattad i några få meningar.

Och Gud nåde dig, Hägglund eller någon annan, om du vågar genomskåda och ifrågasätta detta!

Kalla mig nazist, mörkbrun eller vad ni vill, men jag menar att så länge media fortsätter att ifrågasätta ”verklighetens folk” och anse dess värderingar förlegade, så behövs politiker som Göran Hägglund, som faktiskt vågar säga ifrån om detta. Att man i artikeln letat reda på ett foto där Göran ser riktigt arg och totalitär ut, är ju ganska talande i sig själv…

All samhällsutveckling är inte positiv. Tack Göran för att du vågar säga detta!