Svordomar är som bekant ett hett diskuterat ämne i modern tid. I en insändare i Göteborgs-Posten för ganska precis elva år sedan (14 juni 1997) beskrev Gösta Simonsson sina känslor inför ämnet: han frågade sig om inte svordomsförhärligandet var ett tecken på att ”den inre människan är helt död”, och han beskrev även ett exempel ifrån vardagen om en mor som gav en rejäl svordomssalva åt sin olydige son. Slutligen uttryckte han sin tacksamhet till Margit Zacharoff för hennes insats, då hon samlade in över 40 000 namnunderskrifter som protesterade mot svordomar i TV och radio.

Så långt Göstas debattinlägg. Jag tyckte det här med Zacharoffs insamling lät intressant, så jag beslöt att undersöka hennes insats lite närmare. Sagt och gjort, jag gjorde en sökning på Google på hennes namn. Sökresultatet var dock nedslående, endast ett trettiotal träffar och i princip bara en enda träff som var riktigt intressant.

Vad handlade då denna sökträff om? Jo, det var en riksdagsmotion presenterad av Åke Carnerö och Tuve Skånberg, bägge (kd), om just ”Ett vårdat språk” (motion 1997/98:Ub802). I denna motion nämnde man Zacharoffs insamling, och där framgår det att den gjordes under våren 1997. Den var allså ”högaktuell” vid tidpunkten för Göstas debattinlägg i GP några månader senare.

Min fråga är då: varför ser vi inga sådana namninsamlingar idag?

Har vi kanske blivit loja och accepterat den rådande situationen, eller är det månne så att svordomarnas förekomst faktiskt har minskat? Det vore bra och önskvärt om det vore så, men om det nu finns någon enda läsare som hyser sådana förhoppningar så måste jag nog göra denne besviken, tyvärr. Svordomarna är idag så pass ”de facto”-accepterade i det offentliga rummet, i det talade språket, att det nästan är svårt att tänka sig ett läge utan dem. Allra värst är det kanske i skräp-TV-kanalerna TV3, Kanal 5 m.fl., men även TV4 har nog kanske följt ”trenden” på detta område. Våra gamla hederliga public service-kanaler SVT1 och SVT2 är kanske aningen bättre här, men inte heller de går helt fria, tyvärr.

Varför är då svordomar ett problem? Självklart kan man föra in de vanliga argumenten om att det förfular språket, och så vidare. Jag vill dock inte göra det nu utan istället föra in några nya tankar. En sak som man direkt kan säga är att svordomar innebär ett förytligande av vårt talade språk. Vi säger något, men vi menar oftast det inte på ett strikt bokstavligt sett. När någon säger som ett grovt exempel, ”Dra åt helvete!”, inte menar man väl på fullt allvar att man önskar att den andra personen skall spendera evigheten i helvetet? På samma sätt så tror jag verkligen inte att merparten av dem som yttrar ”Nämen du, ta mig fan” verkligen menar att de önskar att Fan – dvs Djävulen själv, beskriven på ett ganska otrevligt sätt såväl i Bibeln som i många andra religioners skrifter – skall ta kontrollen över dem…

Man använder med andra ord ett sätt att uttrycka sig som saknar egentlig innebörd; den direkta, raka meningen i uttrycket är inte vad man avser utan det är ”bara” en krydda in i ett sammanhang. Men då vill jag kontra med detta: alla kryddor passar faktiskt inte på alla maträtter. Jag har ännu inte sett någon svensk som vräker på curry, svartpeppar och oregano på sin risgrynsgröt vid julen (det vore en syn, det!). Varför inte? Jo, av det enkla skälet att det passar inte till gröt. På samma sätt är det med svordomar. De passar helt enkelt inte i det offentliga rummet, i TV-program och radio. Självklart kan vi inte kräva av människor att de talar på ett visst sätt i det ”privata rummet”, det är ju deras ensak. Men däremot kan vi förvänta oss att människor använder ett vårdat språk, där orden faktiskt betyder det de säger, när de uttrycker sig offentligt.

I den tidigare nämnda riksdagsmotionen som Carnerö och Skånberg presenterade yrkades det att riksdagen och regeringen skulle betona i läroplanen att eleverna i våra skolor skall få lära sig att inte bara tala svenska utan dessutom lära sig att tala en vårdad svenska. Det behovet ter sig inte mindre aktuellt idag, elva år senare; snarare tvärtom. Vi kanske inte kan styra över reklambaserade TV-kanaler men vi kan åtminstone sätta press på public service och allmänna, offentligt finansierade grundskolor och gymnasier. Jag anser att Riksdagen gjorde ett misstag när man ignorerade tidigare nämnda motion. Det kanske skulle vara dags att någon, likt Zacharoff, ställer sig upp igen, idag, och protesterar mot svordomarna? Det känns faktiskt som att det skulle vara läge för en ny namninsamling. Om en sådan namninsamling blir av, räkna med att du kommer hitta mitt namn på listan!

(Det här är ett försök att analysera vad svenska språket kommer ha för status år 2058. Den är skriven som ett arbete i Svenska B. Det bör noteras att nedanstående spekulation inte nödvändigtvis är min egen åsikt om hur det kommer – eller bör – bli. Men det är en ganska kul fundering.

Precis som Tove Jansson skriver i Vad händer sedan? (Språken och historien) så är ju ett försök till framtidsanalys av ett språks roll och betydelse beroende av yttre parametrar. Att säga ”så blir det” är alltså betydligt mer vågat än att säga ”om samhället utvecklas i riktning x, så kommer språket att utvecklas så att…”. Jag kommer dock ändå våga mig på att göra en ”så blir det”-typ av analys, för skojs skull.

Om femtio år kommer det svenska språkets status faktiskt att ha stärkts i Sverige. Sverigedemokraterna (som fick 2,93% av rösterna i valet år 2006) kommer med stor sannolikhet att komma in i Riksdagen, antingen år 2010 eller år 2014. Detta är en väckarklocka för de andra partierna; man inser att frågorna om en sund svensk nationalism är alltför nedtonade i de ”etablerade” riksdagspartierna jämfört med folkopinionen.

Konsekvenserna av denna trend är bland annat:

• Språkkrav för medborgarskap införs (en tanke som redan nu förts fram av ett mer ”normalt” parti – Folkpartiet – än SD).
• Införande av svenska som officiellt språk i Sverige (undantag ges för de regioner där minoritetsspråk är av så stor betydelse att hänsyn bör tas för dem, såsom meänkieli i Tornedalsregionen).
• Avskaffande av hemspråksundervisningen – pengarna läggs istället på Svenska för Invandrare. I media nyligen nämnda krav på konkreta prestationer inom SFI införs.

Dessa, och andra åtgärder, leder till att svenska språket får sig ett uppsving. Andelen personer bosatta i Sverige som har svenska som modersmål är följdaktligen högre år 2058 än vad den är idag, vilket kan ses som en direkt följd av dessa åtgärder. Detta trots att att andelen första- eller andragenerationsinvandrare är högre än idag (här har alltså Sverigedemokraternas politik inte lyckats få genomslag).

Hur ser det då ut vad gäller utvecklingen av själva språkets grammatik och ordförråd? Inte speciellt mycket har förändrats, då det redan nu råder en ganska stor harmoni mellan talspråk och skriftspråk. En del mer ålderdomliga ord och uttryck som såsom, eljest och faktiskt det (idag) vanliga ordet vore har helt fallit bort. Istället för att säga ”det vore trevligt” säger man nu ”det vara trevligt” (hur konstigt det än låter för en 2008-svensks öra). Det är helt enkelt en kortform där ”det skulle vara trevligt” har, med en tydlig influens från shobresvenskan, reducerats till ”det vara trevligt”.

När det gäller låneord har vi däremot blivit avsevärt mer restriktiva. Direktlån som tidigare skett av ord från engelskan (layout, leasing, teamwork) anses nu direkt förkastigt. Sverigedemokraterna, som ju som sagt kom in i Riksdagen vid valet 2010 eller 2014 lyckades bara hålla sig inne i några få mandatperioder. Under den tiden lyckades de dock ta över kontrollen över Svenska Akademi. Väl på plats i akademien så införde man detta direkta förbud mot direktlån; allrahelst skall man hitta på ett nytt svenskt ord istället, i andra hand göra ett översättningslån och i tredje hand ta in ordet som ett låneord, där form och uttal anpassats till svenska konventioner.

Man påbörjade därmed även ett arbete att retroaktivt rätta till de misstag som gjorts. Tidigare nämnda direktlån (layout, leasing, teamwork) blev sedermera till formgivning, låneköp och lagarbete. En mer absurd korrigering kan vi se för ordet hit som Svenska Akademiens ordlista anno 2020 ville ha till smäll. Detta ord fick dock aldrig något verkligt starkt genomslag…

På det hela taget är dock svenskan år 2058 tämligen lik svenskan år 2008, och en person som var 20 år 2008 kan utan problem prata med en 20-åring 2058. Yngligen kommer dock som alltid att tycka att 70-åringens språk är en aning föråldrat, när denne kommer dragandes med sitt ”Jodå, det vore skoj.”